Det är så ledsamt att nytänkande motarbetas på det här sättet och att lyfta det stora behovet av en fungerande kvinnovård är så lågt prioriterad att detta är vad man väljer att lyfta. Hade det inte varit bättra att debattera hur långt efter kvinnovården i Sverige är, problemet med det enorma psykiska ohälsotalet, att kvinnor inte känner sig sedda, hörda eller hjälpta i vården, och vad vi kan göra för att förbättra den?

I Sverige upplever jag det enormt trångt när det gäller nytänkande, men också en stor konkurrens mellan olika vårdgivare där man i stället för att samarbeta mot ett gemensamt mål ofta trampar på eller blir trampad på. Vi skulle kunna komma så mycket längre genom att stötta varandra och vara nyfiken på nya vägar att gå där vi på djupet respektera och bejakar olika typer av nytänkande.

Hur är det ens möjligt att man som gynekolog kan jobba med kvinnor hela sitt liv utan att se en koppling mellan hormonell obalans och psykisk ohälsa då det finns massor av studier som bevisar kopplingen mellan hormoner och signalsubstanser. Varför blir man som gynekolog inte nyfiken och tar reda på vad de entreprenörer gör som tar kvinnor på allvar, har kommit lite längre och faktiskt får kvinnor att må bättre. I stället väljer man att klandra sådan som oss i tråkigt vinklade artiklar som den i DN.

Istället för att vara nyfiken och utforska nytänkande gömmer man sig bakom argumentet ”det finns ingen forskning som stöder”. Vad de borde säga är ”det finns ingen svensk forskning som stöder….” eftersom vi i detta landet inte verkar lyssna på annat än våra egna experter istället för att utforska den fantastiska utvecklingen som sker utanför Sveriges gränser. Utomlands, speciellt i USA, har kvinnohälsan kommit ljusår framåt jämfört med Sverige.

I vårddebatten används ofta begreppet evidens (vetenskapligt bevisat) som tvärsäkert argument men evidens är långt ifrån ett väldefinierat begrepp, varken i vårdpraktiken eller i juridiken. Jag vill ändå poängtera att på HERCARE är alla våra behandlingsprotokoll baserade på studier och evidens (vetenskapliga studier), min trettiofem års beprövade erfarenhet och rekommendationer och riktlinjer från seriösa organisationer som North American Menopasue Society (där jag varit medlem under många år), International Menopause Society och svensk Förening för Obstetrik och Gynekologi.

Alltför många kvinnor med hormonella obalanser skickas runt i vårdapparaten och mår dåligt i onödan. Kvinnor har rätt till en god och trygg vård.

Tack alla ni som vågar tänka nytt, kämpar för förändring och väljer att stötta och komplettera varandra. Det är då vi når verklig framgång. Vi är alla vattendroppen, men vi är också havet.

To health and wellness,

Mia Lundin

Svar på några kommentarer i artikeln som jag ifrågasätter …..

Kosttillskott och läkemedelsinteraktioner

Det är ytterst få kosttillskott som interagerar med läkemedel och i de flesta fall handlar det främst om örtpreparat som man normalt sett inte använder hur som helst. Och om man använder dem så ser man till att det inte sker några läkemedelsinteraktioner och inte använder dem för patienter som står på läkemedel som kan interagera med kosttillskott. Men återigen så är det ytterst ovanligt och inget man behöver tänka på när det kommer till ”vanliga” kosttillskott i form av aminosyror, fettsyror, vitaminer och mineraler.

Kosttillskott och dolda brister

Vid vitamin B12-brist (kobalamin) kan tillskott av folat/folsyra maskera brist vilket kan ge upphov till allvarliga bristsymptom på längre sikt. Av den anledningen ser man alltid till att åtgärda en B12-brist först och aldrig ger folat/folsyra separat vid misstanke om B12-brist.

Är allt som är normalt verkligen normalt?

Den konventionella sjukvården tar endast hänsyn till normalintervallet och bortser från vad som är optimalt i olika avseenden. Det är inte helt ovanligt att man ligger inom normalintervallet av vitamin B12 (kobalamin) men ändå har megaloblastisk anemi p.g.a. B12-brist. Detsamma gäller zink. Man kan ligga i nederkant av normalintervallet men ändå ha symptom som tyder på zinkbrist.

Ett annat exempel är D-vitamin som har ett väldigt brett referensintervall (50-250 nmol/L) varav studier under de senaste åren har visat att det bästa skyddet mot COVID-19 får man vid en D-vitaminnivå mellan 100-125 nmol/L (motsvarande 40-50 ng/mL). Ligger man då istället på 50-75, vilket anses vara ”normalt”, så har man större risk att drabbas av allvarliga konsekvenser av COVID-19.

Går det att ”äta sig” till bättre hormoner och signalsubstanser?

Att det inte skulle gå att ”äta sig” till bättre nivåer av hormoner och signalsubstanser är för mig som näringsterapeut världsfrånvänt. Jag menar, alla kroppens hormoner och signalsubstanser är beroende av byggstenar i form av aminosyror och kolesterol som vi får i oss via kosten eller kroppen bildar själv men ändå kräver adekvat näringsstatus. Om man då t.ex. inte får i sig tillräckligt med aminosyror från protein eller vitaminer och mineraler som verkar som ko-faktorer för de enzym som är involverade i syntesen av dessa ämnen så kommer man ha lägre nivåer av hormoner och signalsubstanser än vad man annars skulle haft.